LiNNEANORD.

finns ingen som ser
finns ingen som hör
finns ingen som känner
finns ingen alls som vet.

vill stänga mina ögonlock och krypa ner under täcket och försvinna för gott..
försökt många gånger men någonting hindrar mig från att hinna sätta stopp..
tyngden bara ökar, och andetagen dom blir färre
jag är rädd för att mötas, när jag vet att allt blir värre
vill inte se mot det förgångna, men såren rivs upp vardagligen
på nätterna kan jag inte somna, tankar om vem var jag igen?
finns ingen som ser när mitt hjärta gör ont och dunkar fort
tappar känseln i kroppen och ramlar omkull för luften dog
paniken jag får, allting rasar runt om mig, jag faller ihop
är en stark person, men orkar inte länge till, har tappat mitt mod.

förståelse hade varit bra för tillfället.